#weareorlando

[skrivet med gråten i halsen och ska också läsas så]
”Det är våra syskon som mördats”.

En av de otaliga facebookstatusar i min feed som talar om dådet i Orlando. Media pratar om det minst en gång i timmen.

Och jag kan inte låta bli att känna en stor klump av sorg inombords. Givetvis för personerna som dött och skadats på grund av en enda persons illvilja, antagligen orsakad av dåligt behandlad psykisk ohälsa. Men min klump består också av sorg över människans/samhällets dumhet, ignorans, härskartekniker och ovilja att förstå – att detta illdåd inte var det första och inte det sista. 

Det är inte en attityd hos en psykiskt sjuk person i ett land långt borta, utan en attityd som finns, i varierande grad, inom din familj, ditt kvarter, din Ica-butik, skola, arbetsplats, förening, kyrka, på cykelvägen påväg hem en sen kväll. 

Det är inte en psykiskt instabil person som attackerar en sexklubb (som många anser att gayklubbar är per definition pga att det är en gayklubb. ”För det vet väl alla, att bögar är sexfixerade pervon”*) utan ett samhälle som attackerar människor som inte tillhör normen. Ytterligheten, som påvisas genom detta illdåd, är ”bara” en i raden av attacker som sker mot normbrytare varje dag – om det så är hbtq-personer, funkis-personer, äldre, barn, kvinnor, rasifierade personer, personer med psykisk ohälsa…(listan kan göras lång, egentligen är det ”vi” som är normen – bara få som har fattat det).

Terror/hatbrottet som har skett i Orlando ska inte förminskas, verkligen inte. Det ska inte heller dödsstraffet i Uganda. Eller att min vän blev attackerad här om veckan mitt på öppen gata i Stockholm, när hen promenerade med sitt barn i barnvagn. Eller en annan vän som bor i ett land där hbtq-personer träffas i en gömd lokal på en gömd tid en gömd dag och i övriga livet förnekar de sig själva, vilket visserligen finns i vårt eget land också men i vårt land riskerar en inte att dö pga det – eller? Eller en bekant som inte vågar träffa mej för hen vågar inte prata om att hen är gay. Eller alla ”aliens” (mitt ord för folk som glor) som utsätter min & min partners shoppingrunda att göra oss till skyltfönster istället för butikernas skyltfönster. Eller de otaligt många vänner som vuxit upp i sammanhang där det berättats att det är hbtq-personer som är sjuka, inte de som skjuter.

I landet långt borta där en psykiskt sjuk person har skjutit hbtq-personer har otaligt många hbtq-personer redan tagit livet av sig. I vårt land likaså. 

Jag veeeeet, det är hopplöst.

Männen i de illasittande kostymerna som skriver på sina bloggar, skriker i sina youtubekanaler (eller på bästa sändningstid i alla tv-kanaler över hela världen, dvs Trump), hytter med näven från predikstolen…

De kommer inte sluta. De kommer inte komma till insikt. De kommer fortsätta. Det viktiga är att din röst hörs högre, mer, oftare.

Det här kommer inte ske 

OM INTE

vi är väldigt många

som har kommit till insikt och vågat hålla käften en gång för att lyssna till någons berättelse.

Och än är vi inte där. Vi kan tro det, för våra facebookfeeds är fulla av rörande poster om acceptans, respekt och inkluderande av normbrytare – men om vi tittar i ögonvrån ser vi de där kostymerna som sitter illa på män (läs Stanley Sjöberg) som säger att min relation är syndig, att jag tillhör en kultur som är provocerande MEN att vi ska ha en dialog. Fuck dialog! Jag vill inte ha någon jävla dialog. Jag vill att du håller käft och lyssnar, att du lägger din akademiskt bristfälliga ”bibeltolkning” åt sidan och SER mej.

För du, illasittande kostym på manskropp, kan snacka bäst du vill men det är först när du möter mej som du kommer fatta att Kristus lever i mej (också).

Så, skrik älskade syskon. Oavsett om du är gay eller straight, cis eller trans, mono eller poly. Skrik!

Jag har nämligen tappat luften. Det är din tur nu.

#weareorlando

*”rena sexklubbar” är inte heller, per definition, varken sexfixerade eller perversa. Och om de är det är frågan om det är personerna innanför eller utanför dörrarna som är just det.

ps: och till alla er som redan skriker. Som, liksom Pulse status, springer för era liv på ett eller annat sätt. Jag ser er, ni är de enda jag ser just nu. För utan er hade jag inte funnits.

Annonser

En reaktion på ”#weareorlando

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s